Girighetens lov

Läste precis en intressant och belysande text om girighet, maktgalenhet och penisförlängare. Om intellektuellt mörker. Om hur vi bäddar för ekologisk undergång. Sådan är kapitalismen. Eftersom vi tillåter den att vara det.

Jag gillar Andreas Cervenkas krönikor i SvD Näringsliv. Tycker också att det är smått fantastiskt att hen ges utrymme i traditionell media som i det mesta annat febrilt försöker vidmakthålla rådande normer, tillväxtens överideologi och det ekonomiska paradigmet.

Några utdrag från krönikan:

I Londons mest exklusiva områden står de svarta Mercedesbussarna på rad. Vilka är det då som bor här? Bankers från London City? Knappast. De pressades ut av de höga priserna för länge sedan. Detta är sannolikt en av de få platser på jorden där en Goldman Sachs-direktör kan svära över sitt öde som simpel löneträl.

 Sinne för proportioner?

Vad driver då den rikaste promillen? Kanske en så enkel sak som fåfänga. [...] Mark Hollingsworth konstaterar i boken Londongrad att de ryska oligarker som intagit staden är som gängledare på en skolgård som ständigt försöker bräcka varandra med bostäder, fotbollslag och superyachter stora som Finlandsfärjor. Ett bevis på att det mänskliga egot är omättligt.

 Sinne för drivkrafter?

Men hur mår de? Att pengar inte är samma sak som garanterad lycka är i och för sig ingen hemlighet. Belgraviabon Hans Kristian Rausings miljarder hindrade honom inte från att skjuta heroin med en dekomposterande hustru i rummet intill – ett beteende som indikerar att den andliga toppformen är en bit bort.

 Sinne för att må bra?

Den nästan tvångsmässiga överkonsumtionen hos den översta procenten har påverkat synen på vad som är normalt, vilket fått de halvrika att också öppna plånböckerna för att hänga med sina grannar och så vidare nedåt i samhällslagren. Plötsligt sitter en hel hålögd medelklass i överbelånade och nyrenoverade hus och bläddrar nervöst i glassiga livstilsmagasin till det rofyllda bruset av en magsårstablett som löses upp i ett glas vatten. Den globala jakten på pengar, prylar och status skulle i så fall ha skett till priset av djupare klyftor, samhällen som slits itu, en och annan finanskris och så lite mänsklig tomhet.

Sinne för ett hållbart samhälle?

Bäst före

Tänkte på en sak med bäring på det senaste inlägget. Sedan några veckor tillbaka läste jag och gav feedback på en guide om dumpstring med titeln Dumpster Diving skriven av Sofia Slavik. Genom den fick jag mer information om något som jag insett sedan länge, nämligen att bäst-före-datum endast indikerar fram till när en vara med största sannolikhet ska kunna hålla en slags högsta kvalitetsnivå vid korrekt förvaring.

Tror att missförståndet kring märkning med bäst-före-datum handlar om att det är en siffra som är tydlig och definierar en gräns. Eftersom vi sedan ett flertal decennier lever i ett bombastiskt överflöd, så har det uppenbarligen legat nära tillhands att tolka "bäst-före" som "dåligt-efter". Hur tokigt det än kan tyckas i rationellt hänseende.

Citerar ur guiden:

Det är i Sverige tillåtet att sälja livsmedel efter att de har passerat bäst före-datum, eftersom livsmedlet för det mesta är fullt ätbart även efter detta datum. Bäst före-datum handlar inte om hur länge ett livsmedel är säkert utan till vilket datum livsmedlet förväntas behålla sin kvalitet, alltså sin smak, färg, krispighet, spänstighet och tuggmotstånd. Det betyder att kvaliteten efter bäst före-datum kan bli sämre men maten är ofta fortfarande fullt ätbar. Hållbarheten på varan beror på om den har förvarats på lämpligt sätt, t.ex. i rätt temperatur.

Bäst före döden?

Faktum är alltså att handlare får sälja varor som passerat bäst-före-datum. Att de allra flesta inte gör det har att göra med policy och någon slags allmän uppfattning om att en produkt är dålig när datumet passerats. Jag vet ju själv att mat kan vara fullt tjänlig flera dagar, veckor, månader eller rentav år efter ett passerat bäst-före-datum; naturligtvis beroende på produkt.

Jag har exempelvis ätit kräm som gått två år över tiden och havreyoghurt som passerade bäst-före två månader tillbaka utan några negativa effekter på hälsan. Jag luktade och kollade helt enkelt om det smakade ok.

Som det är idag verkar väldigt många kasta mat så fort en siffra är "fel". Utan att testa och undersöka hur det verkligen står till med matkvaliteten. Som om en liten tomte dyker upp vid tolvslaget och gör maten skämd.

Den dag det blir svårare att få tag på mat, så förlorar naturligtvis också bäst-före-datumet sitt osaliga grepp över folks medvetanden. Titta, lukta och eventuellt smaka. Det är grunden för ett rationellt tillvägagångssätt.

Dumpstring 3.0

Nu har projekt dumpstring 2.0 varit igång ett tag och kunnat utvärderas. Alla parter är nöjda hittills, så det är kul och fungerar bra.

Det har även utvecklats ytterligare ett steg genom att jag sedan en tid tillbaka fått förtroende att rensa hyllorna, vilket är något personalen inte alltid hinner med eller delvis kan missa. Det gäller exempelvis sådant som trasiga förpackningar eller passerade bäst-före-datum och jag hjälper även till att sätta ner priset på sådant som börjar närma sig utgång.

Även om jag inte kan vara där varje dag, så känns det bra att bidra och de verkar uppskatta den extra hjälpen.

Snart efter att vi inlett vårt samarbete, så kände jag att jag ville ge tillbaka något lite extra. Till att börja med var jag inne på att laga till någon slags lunchbuffé av dumpstrade råvaror. Det kom aldrig riktigt till stånd och jag var heller inte säker på hur god idén verkligen var.

Dumpstertårta av Annelie Nilsson

Sedan upptäckte jag av en händelse en dag att en förälder i mitt äldsta barns förskoleklass är ruskigt bra på att baka tårtor. Så jag frågade om hen kunde baka en tårta med utgångspunkt i dumpstring. Det gick bra och på bilden syns resultatet i en riktigt snygg tårta med fantastisk detaljrikedom. Personalen blev minst sagt glatt överraskad och jag kan tillstå att gåvan både var och gjorde gott.

Tävling, träning och skador

Jag vet, jag har varit alldeles för inaktiv när det gäller mitt bloggande. Det har blivit så och jag får ta det för vad det är. Och ni med, kära läsare.

Planen har länge varit att komma igång med att skriva igen och det här är en form som jag gillar och finner sympatisk. Jag har frihet att formulera mig som jag vill utan att behöva fundera kring refusering. Jag är min egen chefredaktör. Gott så.

Mina medaljer från IVSM och VDM 2013

Det senaste inlägget på bloggen tar upp att jag skulle delta i inomhus-SM i friidrott för veteraner (IVSM). Det gjorde jag också och här kommer rapporten. Passar också på att berätta lite om andra tävlingar jag deltagit i på vårkanten, liksom om träning och skador. Ska emellertid försöka att inte brodera ut texten alltför mycket.

Höstens träning hade av olika skäl fallerat och i början av januari var jag inte direkt i form. Jag hade dock börjat komma igång med löpträningen och genomfört en del nyttiga intervallpass innan IVSM som arrangerades i Karlskrona 9-10 februari. Var inte helt trygg med mina förutsättningar, men bestämde mig för att ändå försöka efter bästa förmåga.

Det var väldigt trevligt att få skjuts av Fabrice Odille till Karlskrona och av Ulf Eriksson hem till Stockholm. Jag sprang ju även i loppen tillsammans med dem. När det gällde övernattning så soffsurfade (couchsurfing) jag och hade turen att få tag på en väldigt trevlig värd i Lucia Jane Beltrame. Jag fick flera positiva svar på mina förfrågningar och jag träffade också flera av dem samt vänner till Lucia. Många schyssta, trevliga, glada och gästvänliga personer, så min tillvaro i Karlskrona var guldkantad på fler än ett vis.

När det gäller resultat så var inte tiderna mycket att skryta med och jag hamnade långt över mina personbästaprestationer, men uppnådde i varje fall målet att ta guld på 800 m (2.12,57) och 1500 m (4.33,43). Tog det så lugnt som möjligt för att ha tillräckliga krafter för alla tre distanser jag ställde upp i. I sista loppet på 3000 m (9.54,04) var Tomas Olsson från Högby IF i särklass och jag var därför klart nöjd med mitt silver efter god kamp med Ulf.

Som jämförelse kan nämnas att i fjol tog jag inga medaljer på vare sig IVDM eller IVSM, vilket var i nära anslutning till att jag började träna löpning seriöst i januari. Däremot blev det guld på 1500 m och 5000 m några månader senare på VDM i maj.

Efter IVSM upprätthöll jag i februari och mars en rätt så intensiv träning med många hårda intervallpass, ofta med spikskor. Här hade jag mycket nytta och nöje av att träna tillsammans med Christofer Fogel som flyttat upp till Stockholm från Småland. Det visade sig att intensiteten kanske varit lite väl hög ändå, för båda började vi känna av rätt ordentliga smärtor i underbenens benhinnor. Inget farligt, men lite jobbigt.

Det visade sig också i inomhustävlingen Sista Chansen i Storängshallen i Huddinge. Jag löpte 600 m (udda distans) på 1.33,55, vilket kan sägas vara helt i fas med mitt PB på 800 m som är 2.04,65. Trots det kände jag att jag sprungit rätt så illa och hade hyfsat gott om krafter kvar vid målgång. Det kändes med det i åtanke som en positiv indikation. Däremot gick det sämre nästa dag på 1500 m där jag föll ihop mycket på grund av benont och kom i mål på 4.38,18. Resultaten från tävlingen går att hitta här.

Därefter blev det en lite lugnare period, delvis beroende på sjukdom, och benhinnorna har fått chans att hämta sig. Nästa tävling jag siktade på var Stockholms distriktsmästerskap utomhus för veteraner (VDM). Det kändes helt ok inför tävlingen till dess att jag mindre än en vecka inför tävlingen körde ett intervallpass på 10 x 200 m med stående vila på en minut där jag siktade på 31-32 s per intervall. Problemet var att jag var lite stressad och slarvade med uppvärmningen, varmed jag drog på mig en lätt skada på högra hälsenan när jag drog på i intervallerna. Jag avbröt i början av den femte intervallen, då jag insåg att det raskt blev värre. Vilket blev väldigt mycket tydligare när kroppen sedan kallnat av.

Illa, illa. Det blev haltande samt försök till rehabilitering med vila och excentriska tåhävningar så gott det gick. Kände på måndagen att det var kört med tävling, men det blev ändå snabbt bättre under de kommande dagarna. Genomförde därför ett lugnare intervallpass på torsdagen och på fredagen bestämde jag mig för att ändå ställa upp på VDM. Trots avrådanden från flera bekanta.

Det var nog lite av en chansning, men såhär i efterhand så är jag glad att jag tävlade i VDM med resultatet tre guldmedaljer på vardera 400 m, 800 m och 1500 m och ett silver på 5000 m.

Det skadan framförallt behöver för att läka är lågintensiv aktivitet för att öka cirkulationen i vävnaden. På första loppet som var 400 m ville jag dock testa med spikskor och tålöpning. I stundens hetta tryckte jag även på lite för hårt. Tre dåliga faktorer som förvärrade skadan med rätt mycket smärta som följd. Fick en inte särskilt bra, men under omständigheterna hyfsad tid på 58.52.

Hade i efterklokhetens skimmer hellre sprungit på 65 s och sparat mig. Det var också den insikt och strategi jag tillämpade i de följande loppen. Det visade sig också på tiderna, men det viktigaste var att det kändes bra att springa lugnt och hälsenan kändes inte värre än efter 400 m-loppet. Tiden som följt efter tävlingen har också präglats av rehabilitering och i nuläget känns det nästan helt läkt.

Nu närmast siktar jag på att springa 1500 m den 6 juni på Tyresö ungdoms- och veteranspel samt 600 m (bl a i sällskap med Mattias Sunneborn) och 800 m på SAYO ute i Sollentuna 8-9 juni. Därefter följer den för mig viktigare tävlingen Nordiska mästerskapet i friidrott för veteraner (VNM) i Norge. Där avser jag att ställa upp i 800 m, 1500 m och 3000 m hinder och det är bara att hoppas och träna för det bästa. Första prioritet är dock att bli helt återställd. Som det ser ut nu går det bra.

Deltar i SM i friidrott för veteraner

Nu börjar säsongen för löptävlingar komma igång. Kommer främst att tävla i veteransammanhang i kategorin 35-39 år, men ett och annat seniorlopp lär också bli av. Jag springer i första hand för att det är skönt att hålla igång, men tävling finns med som en liten krydda och något att ta spjärn emot gällande målsättningar.

Uppbyggnadsträningen under hösten uteblev dock av olika skäl och var mer eller mindre kaputt. Skam den som ger sig. I december tog löpträningen fart igen och det känns som att jag hostat upp formen en smula.

Nu närmast i tid kommer SM inomhus för veteraner (IVSM) som hålls i Karlskrona 9-10 februari. Jag kommer att delta på distanserna 800, 1500 och 3000 m. Utifrån startlistorna ser min möjligheter goda ut, men dels tar jag inte något för givet och dels kan nya löpare tillkomma vid efteranmälning.

Intressant nog så kommer jag att samåka med två av mina konkurrenter, nämligen till Karlskrona med Fabrice Odille (800 och 1500 m) och på hemfärden med Ulf Eriksson (3000 m). Fast sanningen att säga så är nog medlöpare (sic) en bättre term eftersom vi är trevliga och på vänskaplig basis.

Senast jag var i Karlskrona var i samband med Rödeby Open som är en schacktävling över tre dagar. Då couchsurfade jag och bodde hos en väldigt trevlig person som jag även hållit kontakt med efteråt. Couchsurfar även denna gång och det blir med säkerhet än en gång trevligt och roligt att komma till Karlskrona.

Extra kul blir det förstås om jag lyckas knipa tre guld. Det är målsättningen.

Nyfikna räven

Foto: Dan Dinu

Den här bilden belyser något som jag tycker borde vara självklart. Kamera istället för gevär. Visst är det tydligt hur mycket bättre förutsättningarna är för en mer fantastisk och kärleksfull naturupplevelse?

Kanske lite konstigt uttryckt, eftersom att mörda någon ju inte inbegriper någon kärlek alls faktiskt.

Tycker också att bilden visar på något ytterligare som egentligen är självklart, nämligen att djur tänker och känner.

Om penningssystem och tillväxt i GP

En intressant debatt föregår för tillfället i Göteborgsposten. Tycker att det är glädjande att inläggen från Yoshi Frey och Alf Hornborg ges utrymme i media.

Bankernas makt skapar stora kriser (4 januari) av Yoshi Frey och Vår syn på pengar och ny teknik den verkliga krisen (5 januari) av Alf Hornborg ger en viktig nyckel i beskrivningen av vår tids djupa samhällsproblem. Repliken Tillväxt en förutsättning för minskad fattigdom från nationalekonomen Ola Olsson missar de egentliga poängerna och uppvisar ett okritiskt förhållningssätt till rådande ekonomiparadigm. I sin motreplik visar Yoshi Frey på detta och formulerar det som nationalekonomins blinda fläck.

Redan när jag läste Olssons replik blev jag sugen på att skriva i ämnet och skissade snabbt ihop en text som dock stannat där än så länge. Det är avgörande för samhällsutvecklingen att förståelse väcks för hur vårt ekonomiska system fungerar och vilka alternativ som finns.

En debattartikel vore fint att få ut, under förutsättning att den publiceras. Kanske ska göra ett försök. Sedan är jag del av en långt viktigare process, nämligen skapandet av ett kommande politiskt idéprogram för Gröna partiet där de här perspektiven bör stå i förgrunden.

Svenska artprojektet

Skrev ihop en debattartikel i början av veckan som avhandlade det Svenska artprojektet, Nationalnyckelns fortbestående och regeringens neddragningar.

Den blev nyss publicerad på Newsmill.

Slaktmakt

Den som verkligen förstår vidden av det lidande vi människor utsätter miljarder andra levande varelser för inom industriell djurhållning kan inte äta dessa muskler, ben och senor utan att helt sakna empati.

Det är inte konstigt att skygglapparna är så breda och tjocka. Samvetet kräver det. Slakten är också bara en liten del av ett horribelt förtryck.

Jag har valt bort bland annat kött i min kost och strävar till att endast äta vegetabilier. Jag är dock endast vegan till 96-98 % på grund av vissa svårigheter i vissa situationer att undvika exempelvis mjölkprodukter. Anledningarna till mitt kostval heter miljö, djuretik och hälsa. I den ordningen.

Det händer att folk som äter kött själva att faktiskt reagerar mot hur vi behandlar djur i vårt samhälle. Det är stort. De flesta vill dock inte kännas vid problemen, utan slår hellre dövörat till. Ibland känns vidden av exploateringen av jordens ekosystem och djurens lidanden så stort att det nära nog går att bli galen när jag tänker på det.

Jag vill trots detta poängtera att jag faktiskt inte menar att människor helt behöver sluta äta kött. En förutsättning är emellertid att djur vars kött vi äter då måste ha fått leva fullt goda liv. I min värld betyder det antingen odlat kött eller 100 % etisk hänsyn och naturlig död.

Odlat kött behöver ingen nervvävnad. Utöver det krävs att det är energi- och miljömässigt hållbar produktion för att jag ska förespråka det. Än så länge är det vad jag vet endast ett forskningsämne.

Etisk hänsyn fullt ut betyder inga frihetsberövanden eller manipulation. Det innebär bort med avelsmekanismer och stängda ladugårdar med fixerande ställningar och bås. Det jag vill se är fria, strövande djur som kan välja sin tillvaro.

En naturlig död är alltså en av ålder eller sjukdom, men med reservationen eutanasi kan tillämpas  för att avsluta svårt lidande om allvarlig sjukdom eller skada föreligger. Det handlar förstås också om djurhållning och inte vilda djur. Folk kanske kan tycka att det inte går att äta kött från självdöda djur, och på det kan jag endast fråga varför? Givetvis utgående från att köttet inte gått för långt i förruttnelseprocessen.

Fallet med 87-åringen

I november beskrevs i media en hemsk misshandel av en äldre person i Helsingborg. Skrev om det med patos här.

Gata i centrala Helsingborg där misshandeln sades ha skett.
Vid tidpunkten rör sig i stort sett alltid mycket folk på platsen.
Trots det, inga vittnen.

I december lades utredningen ner av polisen. Redan i november fick jag en redogörelse från en person på Facebook om att allt inte stod rätt till och att det sannolikt snarare rörde sig om misshandel i hemmet av närstående släkting. Det är en spekulation, men de facto kunde inte polisen snabbt lösa fallet trots egentligen ypperliga förutsättningar.

Robert Dujmovic är en journalist på Helsingborgs Dagblad som tidigt skrev bl a här och här om det suspekta i den information som fanns att tillgå.

Jag har inte tagit tag i att skriva om det förrän nu, vilket kan verka underligt. Vad ska jag säga? Livet kom emellan. Sedan är det klart att om historien inte är så att säga sann, så blir det lätt lite av ett antiklimax som gör att det blir ett motstånd mot att skriva ytterligare i saken.

Jag vill dock bära med mig det positiva i den här historien, och det är att såpass många människor reagerade och sade ifrån. Det är faktiskt glädjande. Ett evenemang för att hylla den misshandlade startades på Facebook och samlade snabbt över 13 000 deltagare. Med anledning av upprepade inlägg med mer eller mindre rasistiska toner, startade jag två grupper (en könsneutralt orienterad och en där könet på den misshandlade framgick) för samma ändamål för att kunna hålla bättre koll på spam.

Evenemanget verkar ha lagts ner, men grupperna är fortfarande kvar. Jag kan inte avsluta dem, men däremot har jag nu gjort den ena (den könsbundna med 7 medlemmar) osynlig för världen. Avser nog låta den första ( 244 medlemmar) stå kvar som öppen och låter folk gå ur själva, om de vill. En poäng är att ändå framhålla värdet i att folk reagerar och faktiskt inte accepterar huvudlöst våld. Samt att göra ett statement mot rasism.

Fuck Facebook

Fuck Facebook.

Fråga: Varför är det viktigt att ha träffat folk i verkligheten? Makes no sense.

Är det såhär det är tänkt att vi ska använda Facebook?

Facebook (Fb) är som ytligt kontaktmedium utmärkt. Jag tycker i varje fall att det fungerar bäst för delning av artiklar, skämt och tänkvärdheter.

För att hålla regelbunden och nära kontakt med vänner är Fb ganska värdelöst. Särskilt som meddelandefunktionen ballar ur ibland (jag hatar att skriva om) och chatten blir som en rabiesmittad kulsprutecirkus om jag slår på den.

Slutsats: Jag använder Fb i första hand som nyhetsflöde och administration av sidor och grupper. Det fungerar bra. Jag är nöjd.

När jag stöter på någon som inte är Fb-vän, men som uttrycker sunda värderingar kring miljö, djurrätt, ekonomi, livet eller dylikt, så tvekar jag sällan att fråga om Fb-vänskap. Jag vill nätverka med bra personer, och det här är ett sätt. Det är inte som att jag bjuder in till sex när jag skickar en vänförfrågan. Upplever det inte heller på det viset när någon skickar motsvarande till mig.

Det som tydligen händer ibland är dock att en person som får en sådan förfrågan från mig och vet med sig att vi inte känner varandra tänker "wtf" och anmäler mig som spam. Det resulterar i varningar från Fb. Och nu tydligen en spärr för att skicka meddelanden till folk som jag (ännu) inte är Fb-vän med. (Edit: Det här resultatet uppkommer även i samband med obesvarade vänförfrågningar). Wtf.

Fick idag ett trevligt svar på en gammal fråga om citering i ett blogginlägg. Behövde mer information och svarade i min tur på trevligt manér. Blev därmed varse den ovan redogjorda spärren.

Absurditetens dimma sänker sig över Fb-land. Jag undrar verkligen, varför är det viktigt att ha träffat folk i verkligheten innan vi blir Fb-vänner? Om någon är alltför dryg och jobbig är det ju bara att unfrienda. As simple as that.

Fuck Facebook.

Dumpstring 1.9.1

En kommentar på gårdagens inlägg Dumpstring 2.0 är att jag faktiskt frågat i 2-3 olika affärer tidigare under 2011 och 2012 och då fått nekande svar av typen "nej, det kan vi tyvärr inte göra" med den vackra bifogade bisatser "men vi slänger ändå inte så mycket".

Tråkigt, får jag tillstå om det första och "yeah, right..." om det andra. Tror att det jag erfar just nu är relativt ovanligt, men förhoppningen är att det inspirerar andra och att fler butiker inser vad som är viktigast här i världen. Resurshushållning eller vinstmaximering.